Jag är betydligt lugnare nu. Jag känner inte att jag måste hävda mig hela tiden på bekostnad av att missa vad han känner inför en situation. Jag väljer mina strider, väljer att inte läsa in negativitet hela tiden och låter sambo C ta större plats i samtalet. För det har varit ett problem – jag har varit så fokuserad på att förklara, och velat att han ska förstå precis vad jag upplever… Så fokuserad att jag totalt missat hur sambo C upplever saker och ting! Big fail! Jag skäms samtidigt som jag kan se att hur jag gick in i väggen har påverkat hur jag hanterar vår relation. När jag mår dåligt är det jag som står i centrum, på gott och ont. Kanske till och med nödvändigt till att börja med men… Hur som helst mår jag bättre, jag är starkare i mig själv, jag vet vad jag vill och vad jag önskar. Jag har kort och gott utvecklats och det känns bra, jag är på rätt väg. Sambo C har däremot en längre väg att gå… men som det är just nu känner jag ingen stress. Jag litar på det jag känner och jag litar på att även han arbetar för att vi ska få det bättre tillsammans.

I september började vi gå i familjeterapi igen. Vår samtalskontakt känns trygg och stabil, hon väljer ingens parti men hon vågar ifrågasätta de tankeval vi gör. Vi ville båda börja i terapi tillsammans, prova på nytt. Jag har ju tidigare känt att det jag sagt inte kommit fram på det sätt jag velat – just detta har även terapeuten märkt av och jag känner mig hjälp av detta. Tyvärr känner sig sambo C ifrågasatt och hotad av detta? Han kan inte se att det jag säger faktiskt är det jag menar… han vill gärna läsa in lite undertoner och tolka det på något annat sätt. Jag behåller mitt lugn och låter henne ställa frågorna (ta smällen?) och hoppas på att sambo C ska lyfta blicken och börja blicka framåt istället för att ta med sig gamla oförätter. Men det är väl det som är problemet? Sambo C lyfter aldrig när han känner sig illa tillmods eller orättvist behandlad av mig. Istället lägger han in det i sitt minne för att sätta samman en ”bild av mig”…. En vidare dimension av detta blir ju att istället för att fråga mig om saker och ting så följer han sin tolkning – vilken kan vara helt åt skogen!

Oj, vad långt detta blev? Jag som bara skulle titta förbi och, typ, säga hej… Men hej! på er som fortfarande tittar in lite nu och då. Uppföljning kommer!

Jag kollar lägenheter, små hus ute på landet. Funderar även på hur det skulle vara att flytta hem till pappa – hmm… praktiskt då det är nära till barnens skola och vänner men, och jag menar MEN, snacka om att det tar emot!

Sambo C tycker vi ska resa iväg en helg. Han och jag för att ”prata om vår relation och komma bort från vardagens måsten”. Och hepp (!) var jag där igen – kanske att vi nu ska få det att fungera? Så jag säger att jag förstår vad han menar, att idén är god, det är bara det att jag har svårt att säga ja bara så där (förklarar jag) och mitt uppe i detta samtal så ska sonen hämtas på träningen. ”Kan vi prata senare?” slänger sambo C ur sig på väg nerför trappan, bort från mig, ut genom dörren…

Det är två dagar sedan. Jag surfar vidare på hemnet. Sambo C låtsas som ingenting fastän jag igår morse talade om att jag hört mig för om barnvakt några aktuella datum. För det talade han minsann om, att det var bra om denna resa gick att ordna så fort som möjligt för han tycker situationen är på bristningsgränsen.

Han är inte ensam om att känna så.

Varför lyfter inte jag frågan kan man tänka? För att det är just det som saknas i vårt förhållande – initiativ från hans sida, ett driv att vilja möta mig och inte minst, utan framför allt, välja mig. Om och om igen. Precis som jag väljer honom. Eller har valt honom tidigare…

Eller ifall jag låtsas stå brevid…

”Vem är det egentligen som dragit in mest pengar i det här hushållet?”

Situationen var visserligen inte den bästa men nu känns det som att vad som helst kan hända. Bäst att hålla låg profil, finns ingen anledning till att reta upp någonting som ändå inte leder någonstans. Jag är väl ändå på väg? Men det kokar i mig – j*vla mansgris – och plötsligt påminns jag om hur han på olika sätt alltid sätt till att stå utanför diskussionen om de traditionella könsrollerna, på ett överlägset nervärderande sätt talat om att ”den där diskussionen ger jag mig inte in i…”. Ibland med ett flin på läpparna.

Hej förresten. Får se hur länge denna bloggperiod håller i sig.

The Enkindled Spring D.H. Lawrence (1916)

This spring as it comes bursts up in bonfires green,
Wild puffing of emerald trees, and flame-filled bushes,
Thorn-blossom lifting in wreaths of smoke between
Where the wood fumes up and the watery, flickering rushes.

I am amazed at this spring, this conflagration
Of green fires lit on the soil of the earth, this blaze
Of growing, and sparks that puff in wild gyration,
Faces of people streaming across my gaze.

And I, what fountain of fire am I among
This leaping combustion of spring? My spirit is tossed
About like a shadow buffeted in the throng
Of flames, a shadow that’s gone astray, and is lost.

När barnen har lagt sig så har jag på senaste tiden ägnat mig åt virkning. Det var verkligen jättelänge sedan jag virkade, men på något sätt känner kroppen igen hur man gör, rörelsen finns där när garn och virknål sätts i händerna. Det tycker jag är fantastiskt – kroppen kommer ihåg även om man själv tror sig ha glömt. Ni har kanske alla varit med om att förtvivlat försöka komma ihåg ett telefonnummer? Det brukar sluta med att man plockar fram en telefon bara för att med hjälp av fingrets rörelse komma på numret. Likadant med kodlås, bankomatkoden etc. Hur som helst har en sjal blivit färdigvirkad, till finaste kompis M. Nu håller jag på med en sjal till mig själv. Har till och med inspirerat syster yster att börja!

Förutom allt ovan har jag också startat upp ett syprojekt. Lapptäcke. Har aldrig gjort lapptäcken tidigare men blev så himla sugen att fixat en lite större plädvariant att ha över dubbelsängen. Detta sitter jag och syr på hemma hos pappa. Min pappa har en hel drös tyger som bara ligger där och hoppas på ett mer spännande liv än det som finns i garderoben. Sagt och gjort, jag hörde deras önskan och är halvvägs. Det är en utmaning för mig då jag inte alltid är helt överens med symaskinen… Det som slagit mig när jag sitter där med tungan rätt i mun är hur tydligt det framväxande mönstret på pläden talar om för mig hur nästa tygbit borde se ut – hur harmonierar tygbitarna, hur är balansen mellan mörkt/ljust eller  mönster/enfärgat? Det är alltså så att jag freestylar fram pläden. De enda ramarna jag har är storleken på lapparna – kvadratiska och rektanglar – och färgskalan – vit/benvit/beige/mellangrön/mörkgrön.

Jag kanske får lov att fota lite och lägga upp av alla småprojekt…? Fast, det är klart, för mig är inte slutprodukten det viktigaste (även om det finns ett egenvärde i att det faktiskt blir något också) utan det är själva processen som lockar mig. Med barnen utspelar sig så intressanta samtal och i mina egna projekt kan jag faktiskt lära mig mycket om mig själv. Det gäller bara att vara medveten om just det….

]]> http://lovhog.wordpress.com/2010/01/25/kreativitet/feed/ 0 Fröken Fräken http://lovhog.wordpress.com/2010/01/20/alla-satt-ar-bra-utom-dom-daliga/ http://lovhog.wordpress.com/2010/01/20/alla-satt-ar-bra-utom-dom-daliga/#comments Wed, 20 Jan 2010 22:56:25 +0000 Fröken Fräken http://lovhog.wordpress.com/?p=369 ]]> Yngsta i familjen, den 6-åriga dottern, har svårt att komma till ro på kvällen. Har alltid haft. Som dom goda föräldrar vi är har vi provat allt, samtidigt som vi förstått att rutiner är viktiga och därför uthålligt kört de olika metoderna under längre perioder. Det har varit massage, läsa bok, leda henne tillbaka till sängen utan konversation, ligga bredvid, lyssna på musik/saga etc. Nuförtiden går det liiiite bättre. Tar ”bara” mellan 1 – 1½ timme innan hon äntligen har somnat. Det roliga är att när hon väl somnar, ja, då kan hon göra det lite var som helst på sitt rum. Ikväll hittade jag henne inne i prinsesstältet…. andra gånger har vi funnit henne i en IKEA-back – dubbelvikt?! Golvet och under sängen är inte heller ovanliga sovplatser för våran lilla tjej.

Själv föredrar jag sängen… God natt!

Förra veckan handlade mycket om att göra klart alla rapporter och redovisningar, den här veckan startar en ny kurs – rörelse, idrott, kost och hälsa. Ska bli intressant och jag tror jag kommer att ha 15 fartfyllda veckor här framöver! Det mesta av litteraturen fixade jag idag och resten står jag på kö på för att få. Lite kul – och bra! – att den här kursen kommer just nu, precis som jag fått en nytändning i min egna träning. Passar riktigt bra faktiskt.

Sambo C och jag är on talking terms så att säga. Dock skulle jag önska att det fanns mer tid för oss att sitta ner och göra det – prata alltså. Eller egentligen. Det är nog inte tiden som lägger krokben, det är orken. Eller lusten om man så vill… Men stämningen hemma är bra och jag känner just nu att jag orkar/vill  inte vara drivande hela tiden. Dessutom uppfattar jag det som att jag blir besvärlig. Fast jag tror att det egentligen handlar om att båda två kämpar med att hitta ”rätt mylla” för samtal.

Hur som helst är jag otroligt glad över att min träning har kommit igång ordentligt, att jag fixat höstens studier galant och sist men absolut inte minst är jag lycklig över mina fina troll – kidsen är fantastiska! Nu får vi se hur länge det dröjer innan nästa inlägg…